När jag var barn hade jag en stor passion här i livet - höbalar.
Dessa stora klumpar av hö var som en hel lekvärld för mig. Man kunde hoppa runt på dem och köra olika sorters "datten" lekar. Man kunde hoppa ner i hålen mellan dem och gömma sig. Man kunde springa runt emellan dem som en labyrint och leta efter varandra. Och ifall de stod staplade på varandra så kunde man till och med hoppa ner i en mysig koja under dem. De var perfekt och allt jag såg var bara hur otroligt kul jag kunde ha med dessa. Jag minns så väl en dag när jag tillsammans med en vän i smyg hade sprungit ner till grannens nystaplade höbalar för att få ha så där otroligt kul, men plötsligt blev vi bemötta av min far som var ursinnig på oss. Han hade tidigare sagt till att vi inte fick vara där men ändå löd vi inte. Jag förstod inte varför det var ett så stort problem. Jag hade ju full koll och dessutom så roligt, vad kunde gått snett?

En höbal väger cirka 550 kg. Om jag vid denna tidpunkt som knappt vägde 30 kg skulle få detta tunga klot över mig hade jag inte haft en chans och antagligen inte levt idag. Varför ville inte mina föräldrar att jag skulle leka vid höbalarna? Jo, för att det låg en alldeles för stor risk i det och för att de ville beskydda mig. Mina föräldrar vill mitt bästa därför att de älskar mig. Även om det ibland innebär regler och gränser så sätter de upp dessa därför att de vet vad som är bäst för mig och bryr sig om mig. Ibland är det svårt för oss att se vad som är bäst för oss egentligen. Vi lever gärna ett liv efter vad vi själva känner för, men liksom jag inte kunde se vad som kunde skett om jag fortsatt klättra på höbalarna så kan det vara svårt för oss att se vad som ger den bästa konsekvensen i allt vi gör. Gud är faktiskt inte så olik min pappa. Han älskar mig och vill ge mig frihet till att göra som jag vill, men sätter vissa gränser för vad som inte är bra för mig. Detta kallas för synd. Och därför är inte synden så konstig egentligen, eftersom att människan gör likadant. Vi sätter också gränser för dem vi älskar därför att vi vill inte att dem ska komma till skada. Och om du verklilgen älskar någon så bryr du dig om dess handlingar. Kärlek kräver frihet men också vissa gränser, för utan gränser så fungerar inte kärleken. Gud skulle inte vara en älskande Gud om han gick med på att vi utsatte oss för farliga saker bara för att vi själva vill det. Nej, Gud älskar och vet ditt eget bästa och därför vill han ditt bästa. Och även om jag många gånger har gått emot mina föräldrars vilja eller varit olydig så förlåter de och älskar mig. Precis likadant är det med Gud. Han förlåter och ger en ny chans om och om och om igen - därför att hans kärlek är större än våra synder.