» Vadå norm?
I Indien bor det cirka 1,3 miljarder människor (antagligen många fler eftersom att slummen inte är medräknad). I Pune, staden där vi bor i, bor det cirka 4 miljoner människor vilket anses vara en liten stad här. I Sverige bor vi cirka 9 miljoner människor i hela landet och 1 miljon av dessa i huvudstaden Stockholm, vilket är otroligt lite folk om man jämför med Indien.
För mig har det har blivit en stor insikt i hur liten vår kultur är i jämförelse med resten av omvärlden. Man föreställer sig gärna att ens kultur följer någon slags norm i världen och att det är vi som "lever rätt", åtminstone på det sättet som vi själva kan förstå eftersom att vi är uppväxta i den. Men antagligen hade jag tyckt samma sak om Indien om det var här jag var uppväxt. Att se Europa och Sverige ifrån ett indiskt perspektiv öppnar upp en del insikter om hur konstigt mitt eget hemland faktiskt är och hur vår norm faktiskt inte är någon norm över huvud taget. Tvärt om, det finns många fler människor där ute i världen som har ett helt annat tanke- eller levnadssätt vilket inte är något fel med utan faktiskt lika normalt som att vi har det som är typiskt svenskt. Jag önskar att alla skulle våga sig ta chansen att med ett öppet hjärta besöka en helt annan kultur för att vidga sina perspektiv. Det är jobbigt, skrattretande, konstigt men så otroligt lärorikt. Och vem vet, kanske lär du dig en hel del om dig själv - kanske är det Sverige och dig själv som du skrattar åt i efterhand.
» Att vara annorlunda
Det är aldrig lätt att känna sig annorlunda, udda eller utanför. Det är aldrig lätt att känna att man inte passar in. I Indien får jag uppleva det mer än någonsin. Till en början gav det en känsla av panik. Det var en ansträngning att gå ut för det kändes som om varenda människa granskade en från topp till tå. Med tiden så har man lärt sig att inte tänka på blickarna och hur man ska bemöta någon som stirrar. Man vet heller aldrig riktigt hur någon kommer bemöta en. Vi har stött på människor som vill ha våra autografer, ta bilder och tycker det är häftigt att få prata med oss. Men vi har också stött på människor som har fördomar, tittar snett och försöker lura oss på pengar. Ska jag vara ärlig så hade även jag en del fördomar mot indier när jag kom hit. I Sverige får man främst bara höra om allt tragiskt som händer i Indien och visst blir man uppskrämd, men med tiden har jag mer och mer fått ett förtroende för människorna här och insett att vi inte är så olika trots allt. Att vi faktiskt bara är människor som har växt upp med olika förhållanden men som fortfarande har samma längtan. Mitt i allt det här går mina tankar till alla människor som idag tvingas lämna sitt hemland för att fly till en helt ny kultur där det inte ens är säkert att de möter människor som välkomnar en. Och visst kan man lära sig att känna sig hemma i en helt annan kultur. Men det krävs tid och det krävs att människorna i landet faktiskt hjälper en att känna sig hemma. Att man visar att det går att lita på en. Att man vill vara ens vän. Det är så viktigt både för vår egen och deras skull. För så länge en främlingsfientlighet finns mot någon annan, så finns den tillbaka mot dig. Här är det jag som är en främling. Här är det jag som är udda, annorlunda och konstig. Här är det jag som inte passar in. Och hemlängtan tränger sig ofta på. Här känner jag inte till alla oskrivna regler - hur man ska bete sig, vad man får prata om, hur man bemöter någon beroende på vem personen är etc etc. Ändå har jag fått så mycket hjälp och insikt i hur landet fungerar innan jag kom hit. Ändå är jag inte ensam. Ändå ska jag bara vara här i 2 månader till och vet att jag efter den tiden kommer få komma tillbaka hem till mitt trygga hemland där allt kommer vara som vanligt. Men för den som aldrig kommer kunna återvända till något tryggt hemland, därför att det antagligen inte längre finns kvar - hur klarar den personen det? Därför måste vi oavsett människa bemöta dem så som vi själva hade velat bli bemötta. Tänk och reflektera över det här, snälla du. Det är viktigare än du anar.
» Ett tidsoptimistisk land
Jag är en människa som ofta stressar. Jag är en extrem tidsoptimist och jag är medveten om det, jag erkänner. Jag vet inte hur många gånger jag har kört bil som en idiot bara för att jag inte känner att tiden räcker. Att jag borde åkt tidigare. Och varje gång klandrar jag mig själv så hårt för att jag aldrig tycks lära mig. Tack och lov har det aldrig hänt mig något allvarligt i all stress men om jag inte ändrar på det beteendet finns risken att det faktiskt kan gå snett en dag. Sverige är ett land som har många människor som lever i stress. För svenskar är tider och punkter viktiga att hålla och bara du är 5 minuter sen bör du ringa och meddela personen eller personerna som inväntar dig att du faktiskt är sen. Vi lever ständigt i framtiden med att fylla i kalendern och planera upp varje dag som kommer. Och vi matas ofta med att livet handlar om vad vi gör. Det ger någon slags identitet om vem vi är. Desto mer du gör desto bättre. Bland de första frågorna vi ställer är - vad studerar du eller arbetar med? Snarare än att kanske fokusera på vem personen är i sig. Och visst kan det vi gör säga väldigt mycket om oss som personer, men kanske får det lite för stor fokus ibland.
I Indien, samt som på många andra platser i världen, är det inte alls så här. Man har en annan syn på tid. Och en annan syn på vad som betyder hos dig som människa. Det första folk brukar fråga oss här är om vi har några syskon. Sånt som rör vårt familjeliv helt enkelt och vilken familjeroll vi har. Lillasyster eller storasyster? Gift eller ogift? Och det här med synen på tiden är både frustrerande men också avslappnande på något sätt. Indier kommer aldrig i tid. Ingenting blir gjort i tid och man kan helt enkelt aldrig lita på något klockslag som sägs för det stämmer aldrig ändå. Här om dagen skulle vi på en utflykt med en grupp skolungdomar. Vi skulle avgå kl 9.00 så jag och Linnea såg till att vara där en kvart tidigare. Bussen kom dock inte förrän 10.30 så den där kvarten var ju rätt onödig. Visst låter det frustrerande. Och det är det. Men på något sätt också befriande. Man fick helt plötsligt tid till att stå och prata med de människor som var där och en möjlighet att lära känna någon ny. Man fick tid till att läsa sin bok och bara ta det lugnt för en stund. Man hade vunnit tid snarare än förlorat. Och att busschauffören kommer för sent är inget som han ber om ursäkt för direkt eller som man kräver avdrag för. Det bara ingår liksom. Han har sin anledning. Vi lever i nuet och vi kommer när vi kommer. Det löser sig. Hakuna matata ungefär. Men jag måste erkänna att jag faktiskt gillar det, därför att trots att jag får panik på att de säger att vi ska få wi-fi dagen efter men att det inte sätts igång förrän en vecka senare så hjälper det mig att faktiskt tagga ner och låta var sak ha sin tid. Att faktiskt leva lite mer i nuet. För här handlar det om att vara snarare än att göra.
» Tvåtusenfemton
Året har inte varit helt perfekt. Vädret har inte varit helt perfekt. Framförallt jag har inte varit helt perfekt. Men det här året har både styrkt mig, skadat mig och inspirerat mig för resten av livet. Jag som inte har kunnat hålla mig i styr åkte ut på en lång resa igen. Den här gången var det annorlunda och som vanligt vill jag alltid hinna med så mycket som möjligt och uppleva allt man kan uppleva. Jag suktar efter äventyr och kickar i livet. Och visst har jag fått massvis utav det. Jag kanske nästan har blivit för bortskämd med det på sistone. Att möta vänner och platser ifrån världens olika kanter. Det har gett en slags känsla av att ständigt längta bort. Längta iväg. Längta vidare. Och kanske fått mig att för en aning glömma bort att här och nu faktiskt spelar roll. Plötsligt lämnar en jämngammal vän världen och tiden står helt stilla för ett ögonblick. Det kunde lika gärna vara jag eller du. Det kommer vara jag och du. Livet är konstigt och kort. Kanske kortare än man tror och hoppas på. Vad är tanken? Vem är jag? Hur kan jag få ut det mesta av livet, må bra, göra bra, samtidigt som jag visar mina nära att jag verkligen älskar dem varje dag? Det kanske inte går. Men man kan prioritera. Man måste prioritera. Det är tillräckligt. Eller är det det? Jo det är det. Men jag vill ju mer. Men jo det är det. Virrigt. Ja virrigt har det varit och virrigt kan det upplevas ännu. Jag har fått spendera en tid till att bara sjunka in i att vara där jag är och den jag är. Att låta tanken få bli en avslappning snarare än ett hot. Och världen förändras. Saker påverkar och kommer närmare mitt eget hemland. Människors liv förändras. Hjärtat brister när tragiska historier blir hörda. Och känslan av att man inte kan göra tillräckligt når en. Frustrationen över att se hur rädslan tar över hos så många omkring en. Frustrationen över att rädsla även når en själv. Tiden går fort och man inser hur det tickar iväg. Att man är ung men ändå gammal. Att man ändå är vuxen. Att man börjat förstå vad verkligheten egentligen är. Att man måste börja fundera och ta ställning i livet på ett moget sätt. Att man måste stå för det man säger. Att man måste handla om det ska ske någon förändring. Men också tillåta sig själv att ta ett steg tillbaka och vila ut.
Året har verkligen varit skakande på så många sätt, men det har också varit glädjefyllt och vackert. Tack till 2015 och alla som delat detta år med mig.
» Sammanfattningen av resan
Om jag ska sammanfatta min resa skulle jag vilja beskriva den som den mest händelserika tiden i mitt liv. Både aktivt fysiskt men även känslomässigt. Jag har hunnit se så många olika platser och mött så många olika människor ifrån alla världens kanter på bara några få månader. Jag har spenderat massor med tid tillsammans med 3 fantastiska tjejer och är så otroligt tacksam över att ha fått lära känna dem genom detta äventyr. Vi har skrattat, gråtit, bråkat, dansat, sovit, bett, upplevt jordskalv, övervunnit rädslor, seglat oss sjösjuka, löst sista minuten boenden, bärt varandras enorma packning hit och dit, mött en hel del obehagliga människor men framförallt fantastiska människor, pratat om allt ifrån hur en gran egentligen ser ut till vad som händer efter döden - och allt detta har vi gjort tillsammans. Man förstår nog inte riktigt vilka band man kan knyta när man spenderar så mycket intensiv tid tillsammans. Att komma hem igen efter en tid där det känns som att man har förändrats väldigt mycket kan vara väldigt konstigt. Detta upplevde i alla fall jag starkt. Man känner sig inte som samma människa längre men man förstår inte heller hur man ska kunna visa omvärlden vad det är man har upplevt egentligen. Jag har åtminstone gjort ett litet försök med att sammanfatta resan i en film där jag visar korta delar ifrån varje land vi befann oss i. För mig betyder det massor att kunna sammanfatta en resa så här och titta tillbaka på mycket genom bara några få minuter. Vill du dela samma känsla som jag så kan du följa länken nedan till dropbox där filmen finns tillgänglig:
» kärlek kräver frihet, men också gränser
När jag var barn hade jag en stor passion här i livet - höbalar.
Dessa stora klumpar av hö var som en hel lekvärld för mig. Man kunde hoppa runt på dem och köra olika sorters "datten" lekar. Man kunde hoppa ner i hålen mellan dem och gömma sig. Man kunde springa runt emellan dem som en labyrint och leta efter varandra. Och ifall de stod staplade på varandra så kunde man till och med hoppa ner i en mysig koja under dem. De var perfekt och allt jag såg var bara hur otroligt kul jag kunde ha med dessa. Jag minns så väl en dag när jag tillsammans med en vän i smyg hade sprungit ner till grannens nystaplade höbalar för att få ha så där otroligt kul, men plötsligt blev vi bemötta av min far som var ursinnig på oss. Han hade tidigare sagt till att vi inte fick vara där men ändå löd vi inte. Jag förstod inte varför det var ett så stort problem. Jag hade ju full koll och dessutom så roligt, vad kunde gått snett?
En höbal väger cirka 550 kg. Om jag vid denna tidpunkt som knappt vägde 30 kg skulle få detta tunga klot över mig hade jag inte haft en chans och antagligen inte levt idag. Varför ville inte mina föräldrar att jag skulle leka vid höbalarna? Jo, för att det låg en alldeles för stor risk i det och för att de ville beskydda mig. Mina föräldrar vill mitt bästa därför att de älskar mig. Även om det ibland innebär regler och gränser så sätter de upp dessa därför att de vet vad som är bäst för mig och bryr sig om mig. Ibland är det svårt för oss att se vad som är bäst för oss egentligen. Vi lever gärna ett liv efter vad vi själva känner för, men liksom jag inte kunde se vad som kunde skett om jag fortsatt klättra på höbalarna så kan det vara svårt för oss att se vad som ger den bästa konsekvensen i allt vi gör. Gud är faktiskt inte så olik min pappa. Han älskar mig och vill ge mig frihet till att göra som jag vill, men sätter vissa gränser för vad som inte är bra för mig. Detta kallas för synd. Och därför är inte synden så konstig egentligen, eftersom att människan gör likadant. Vi sätter också gränser för dem vi älskar därför att vi vill inte att dem ska komma till skada. Och om du verklilgen älskar någon så bryr du dig om dess handlingar. Kärlek kräver frihet men också vissa gränser, för utan gränser så fungerar inte kärleken. Gud skulle inte vara en älskande Gud om han gick med på att vi utsatte oss för farliga saker bara för att vi själva vill det. Nej, Gud älskar och vet ditt eget bästa och därför vill han ditt bästa. Och även om jag många gånger har gått emot mina föräldrars vilja eller varit olydig så förlåter de och älskar mig. Precis likadant är det med Gud. Han förlåter och ger en ny chans om och om och om igen - därför att hans kärlek är större än våra synder.
Dessa stora klumpar av hö var som en hel lekvärld för mig. Man kunde hoppa runt på dem och köra olika sorters "datten" lekar. Man kunde hoppa ner i hålen mellan dem och gömma sig. Man kunde springa runt emellan dem som en labyrint och leta efter varandra. Och ifall de stod staplade på varandra så kunde man till och med hoppa ner i en mysig koja under dem. De var perfekt och allt jag såg var bara hur otroligt kul jag kunde ha med dessa. Jag minns så väl en dag när jag tillsammans med en vän i smyg hade sprungit ner till grannens nystaplade höbalar för att få ha så där otroligt kul, men plötsligt blev vi bemötta av min far som var ursinnig på oss. Han hade tidigare sagt till att vi inte fick vara där men ändå löd vi inte. Jag förstod inte varför det var ett så stort problem. Jag hade ju full koll och dessutom så roligt, vad kunde gått snett?
En höbal väger cirka 550 kg. Om jag vid denna tidpunkt som knappt vägde 30 kg skulle få detta tunga klot över mig hade jag inte haft en chans och antagligen inte levt idag. Varför ville inte mina föräldrar att jag skulle leka vid höbalarna? Jo, för att det låg en alldeles för stor risk i det och för att de ville beskydda mig. Mina föräldrar vill mitt bästa därför att de älskar mig. Även om det ibland innebär regler och gränser så sätter de upp dessa därför att de vet vad som är bäst för mig och bryr sig om mig. Ibland är det svårt för oss att se vad som är bäst för oss egentligen. Vi lever gärna ett liv efter vad vi själva känner för, men liksom jag inte kunde se vad som kunde skett om jag fortsatt klättra på höbalarna så kan det vara svårt för oss att se vad som ger den bästa konsekvensen i allt vi gör. Gud är faktiskt inte så olik min pappa. Han älskar mig och vill ge mig frihet till att göra som jag vill, men sätter vissa gränser för vad som inte är bra för mig. Detta kallas för synd. Och därför är inte synden så konstig egentligen, eftersom att människan gör likadant. Vi sätter också gränser för dem vi älskar därför att vi vill inte att dem ska komma till skada. Och om du verklilgen älskar någon så bryr du dig om dess handlingar. Kärlek kräver frihet men också vissa gränser, för utan gränser så fungerar inte kärleken. Gud skulle inte vara en älskande Gud om han gick med på att vi utsatte oss för farliga saker bara för att vi själva vill det. Nej, Gud älskar och vet ditt eget bästa och därför vill han ditt bästa. Och även om jag många gånger har gått emot mina föräldrars vilja eller varit olydig så förlåter de och älskar mig. Precis likadant är det med Gud. Han förlåter och ger en ny chans om och om och om igen - därför att hans kärlek är större än våra synder.
» Att duga
En liten tankeställare till dig som brottas med att duga:
Instagram och facebook är typiska forum där människor försöker uttrycka sina liv och vem man är. Tyvärr tycker jag i många fall att människor kan uttrycka en väldigt fel bild. Har ni någon gång tänkt på att det mesta som visas på dessa forum är bara allt som är bra i ens liv? Till exempel så kan det vara: "Idag har jag ätit det här goda, idag har jag köpt det här, idag har jag tränat så här mycket, idag är jag så här snygg" med mera med mera. Genom att bara visa det som är bra framställs de flesta människor på ett eller annat sätt som att de har ett "perfekt" liv och därför blir dessa forum också en press till att prestera och framstå som bättre. "Kom igen, skaffa ett mer spännande liv. Umgås med många vänner så att du verkar populär, var på de rätta platserna, köp mer, träna mer - var perfekt". Som ungdom får man möta denna press ofta och den är faktiskt inte så lätt. Men jag tror att det finns så mycket mer under allt det där ytliga som faktiskt gör oss väldigt lika men som tyvärr syns alldeles för lite. Jag tror att alla får vi kämpa oss igenom jobbiga saker, kanske väldigt ofta igentligen. Kanske dagligen. Alla gör vi fel. Ingen är perfekt, inte du, och verkligen inte jag - ingen.
Vet ni vad jag tycker det häftigaste med Gud är? Att han vet allt om mig. Han känner till alla mina tankar, hur jag mår och vad jag gör för dumt både mot mig själv och mot andra. Han känner mig till och med bättre än vad jag själv gör. För jag är knappt medveten om vem jag är, men han vet det. Och det är rätt skönt att bara kunna komma som man är till någon utan att oroa sig för om man blir accepterad. Det är som att till honom behöver man inte bara ladda upp alla bilder på den goda maten som man äter eller en bild av 100 på sig själv som man äntligen lyckats bli nöjd med. Nej, det är som att till honom kan man ladda upp allt! Allt det man är missnöjd med, allt man skäms över, allt man vill ha ogjort. Han kommer stå med öppna armar och älska mig lika mycket ändå. Det är rätt så fantastiskt!