Att spendera en tid i ett land som skiljer sig så mycket ifrån alla platser jag någonsin besökt har givit mig en insikt och tanskeställare som är både tuff men samtidigt befriande. Jag hoppas att denna insikten kommer att sitta kvar hos mig och påverka alla mina nästkommande beslut i livet på ett positivt sätt. Jag hoppas att jag alltid kommer påminna mig själv om hur det är att komma in ett land som skiljer sig så mycket ifrån sitt eget. Jag hoppas att jag alltid kommer påminna mig själv om att tänka utanför min egen bubbla alla gånger då beskymmer som inte är så stora tar över mitt liv. Jag hoppas att jag alltid kommer påminna mig själv om hur min omgivning påverkar mig och hur jag går tillväga för att gå min egen väg. För en av mina största lärdomarna har nog varit hur konstig jag själv egentligen är. Att det inte finns något "rätt och fel" egentligen - utan det är bara något som vi tillsammans skapar. Ska man åka ut i världen så bör man möta den på platsens nivå och inte på sin egen. Och jag vill aldrig någonsin igen tänka att jag måste åka ut i världen för att de där borta behöver mig, utan istället för att jag behöver dem.

 

I Indien bor det cirka 1,3 miljarder människor (antagligen många fler eftersom att slummen inte är medräknad). I Pune, staden där vi bor i, bor det cirka 4 miljoner människor vilket anses vara en liten stad här. I Sverige bor vi cirka 9 miljoner människor i hela landet och 1 miljon av dessa i huvudstaden Stockholm, vilket är otroligt lite folk om man jämför med Indien.

 

För mig har det har blivit en stor insikt i hur liten vår kultur är i jämförelse med resten av omvärlden. Man föreställer sig gärna att ens kultur följer någon slags norm i världen och att det är vi som "lever rätt", åtminstone på det sättet som vi själva kan förstå eftersom att vi är uppväxta i den. Men antagligen hade jag tyckt samma sak om Indien om det var här jag var uppväxt. Att se Europa och Sverige ifrån ett indiskt perspektiv öppnar upp en del insikter om hur konstigt mitt eget hemland faktiskt är och hur vår norm faktiskt inte är någon norm över huvud taget. Tvärt om, det finns många fler människor där ute i världen som har ett helt annat tanke- eller levnadssätt vilket inte är något fel med utan faktiskt lika normalt som att vi har det som är typiskt svenskt. Jag önskar att alla skulle våga sig ta chansen att med ett öppet hjärta besöka en helt annan kultur för att vidga sina perspektiv. Det är jobbigt, skrattretande, konstigt men så otroligt lärorikt. Och vem vet, kanske lär du dig en hel del om dig själv - kanske är det Sverige och dig själv som du skrattar åt i efterhand.

 

 

Vi har nu fått äran att ha våra alldeles egna föräldrar på besök här i 4 dagar. Det har betytt otroligt mycket att få visa dem allt vi gör och få umgås tillsammans. De har fått bo med oss och vi har spenderat dagarna i ett intensivt schema med stadsrundtur, restaurangbesök, alfapet, födelsedagskalas och shopping. Jag fyllde år på torsdagen och de överraskade mig med nutellapannkakstårta och en fantastisk dag. Var annorlunda men kul att få fira sin födelsedag i Indien. Jag fick bära en sari för första gången (vilket inte var det lättaste) och man kände sig otroligt uppklädd trots att i princip alla här går med sari dagligen. Jag är tacksam för att jag får möjligheten att vara här, lära mig så mycket och utvecklas som människa. Det var tufft att säga hejdå till familjen när man vet att man inte kommer träffas på ett tag igen. Och samtidigt som jag längtar hem så vill jag vara här - det är konstigt.

 

 

 

 

Det är aldrig lätt att känna sig annorlunda, udda eller utanför. Det är aldrig lätt att känna att man inte passar in. I Indien får jag uppleva det mer än någonsin. Till en början gav det en känsla av panik. Det var en ansträngning att gå ut för det kändes som om varenda människa granskade en från topp till tå. Med tiden så har man lärt sig att inte tänka på blickarna och hur man ska bemöta någon som stirrar. Man vet heller aldrig riktigt hur någon kommer bemöta en. Vi har stött på människor som vill ha våra autografer, ta bilder och tycker det är häftigt att få prata med oss. Men vi har också stött på människor som har fördomar, tittar snett och försöker lura oss på pengar. Ska jag vara ärlig så hade även jag en del fördomar mot indier när jag kom hit. I Sverige får man främst bara höra om allt tragiskt som händer i Indien och visst blir man uppskrämd, men med tiden har jag mer och mer fått ett förtroende för människorna här och insett att vi inte är så olika trots allt. Att vi faktiskt bara är människor som har växt upp med olika förhållanden men som fortfarande har samma längtan. Mitt i allt det här går mina tankar till alla människor som idag tvingas lämna sitt hemland för att fly till en helt ny kultur där det inte ens är säkert att de möter människor som välkomnar en. Och visst kan man lära sig att känna sig hemma i en helt annan kultur. Men det krävs tid och det krävs att människorna i landet faktiskt hjälper en att känna sig hemma. Att man visar att det går att lita på en. Att man vill vara ens vän. Det är så viktigt både för vår egen och deras skull. För så länge en främlingsfientlighet finns mot någon annan, så finns den tillbaka mot dig. Här är det jag som är en främling. Här är det jag som är udda, annorlunda och konstig. Här är det jag som inte passar in. Och hemlängtan tränger sig ofta på. Här känner jag inte till alla oskrivna regler - hur man ska bete sig, vad man får prata om, hur man bemöter någon beroende på vem personen är etc etc. Ändå har jag fått så mycket hjälp och insikt i hur landet fungerar innan jag kom hit. Ändå är jag inte ensam. Ändå ska jag bara vara här i 2 månader till och vet att jag efter den tiden kommer få komma tillbaka hem till mitt trygga hemland där allt kommer vara som vanligt. Men för den som aldrig kommer kunna återvända till något tryggt hemland, därför att det antagligen inte längre finns kvar - hur klarar den personen det? Därför måste vi oavsett människa bemöta dem så som vi själva hade velat bli bemötta. Tänk och reflektera över det här, snälla du. Det är viktigare än du anar.

 

  

 

 

Efter några intensiva men härliga dagar i Solapur for vi vidare till Gulbarga som ligger cirka 2 timmar öster om Solapur. Där besökte vi fler projekt såsom sjukhus och skola igen. Det blev även några intressanta samtal om Indiens historia som jag verkligen tar med mig. Vi åkte tillbaka till Solapur och spenderade en heldag där på Indiens republikdag vilket innebor flera stora tillställningar där vi fick vara med och fira. Häftigt men annorlunda var det. Vi spenderade natten på en buss och anlände till Aurangabad tidigt på onsdagsmorgonen. Där blev vi upphämtade och for upp till lantbrukarna bland bergen. Vi fick se både vilda apor och häftiga utsikter. Klimatet var torrt men aningen kyligare och människorna var fantastiska och tog otroligt bra hand om oss. Vår sista dag spenderade vi bland några tusen år gamla grottor innan vi tog bussen tillbaka till Pune. Vid grottorna kunde man åtminstone stöta på några andra turister men trots det blev vi fotade fler gånger än vi kunde hålla räkningen. Det var liksom skolklasser med lärare som frågade om de kunde få ta gruppfoton med oss i. Otroligt skumt men mycket skratt. Nu är vi tillbaka i Pune igen och samlar ihop oss för att börja undervisa på riktigt i slumskolorna. Det är svårt men ska bli väldigt roligt.

 

 

 

 

Nu befinner vi oss i Solapur. Vi tog ett tåg hit som visade sig bli en väldigt intressant upplevelse. De fyller upp tågen till max och folk står och sitter överallt - till och med i dörröppningen. Försäljare går förbi konstant och säljer alla möjliga konstiga saker. Folk trängs och vill helst få sitta i skräddarställning vilket inte riktigt går när man ska få plats tre pers på ett säte. Och någon vidare känsla för vart skräpet ska slängas verkar de knappast har förstått här. Plasttallrikarna slängs ut genom fönstret och nötskalet slängs direkt på golvet. Haha jo det var kaos helt enkelt! Solapur är en stad på 1 miljon cirka 25 mil söder om Pune. Här ska vi vara i 5 dagar. Det är varmare här och staden känns faktiskt rätt annorlunda. I en mindre stad är det osäkrare och de har varit väldigt noggranna med att informera oss om vad vi får göra och inte. Vi har vakthundar och nattvakter utanför vårt hus som ser till så att ingen försöker ta sig in på området. Och vill vi gå ut på kvällstid så rekommenderar de oss att ta med någon som kan hålla ett öga på oss. Verkligen sjukt konstigt. Man är van vid att kunna vistas som man vill, när man vill, hur man vill. Men här är det annorlunda. Här sticker vi dessutom ut ännu mer. Man har i princip fått testa på hur det är att vara kändis kan man säga. Alla stirrar på en och vi har fått förfrågningar om att vara med på bild och skriva autografer. Knäppt. I torsdagskväll blev vi hembjudna till en familj som ska laga vår mat de dagarna vi befinner oss i här i Solapur. Deras hem låg i anknytning till deras egna butik där de säljer biblar och kristna skivor eller skyltar. Ovanligt med sådana butiker här då kristendomen är en minoritet. De hade ett litet kök precis bakom butiken där de bjöd in oss på middag. Vi fick dricka te tillsammans sen fick jag och Linnea följa med deras döttrar upp till deras gemensamma sovrum. Där satt vi och pratade om skolgången, musik, vänner och att hitta en livspartner. Rebecca, en pratglad och skrattglad tjej på 15 år började ställa frågor om ifall det var vanligt i Sverige att ha en pojkvän vid 15 års åldern. Självklart svarade vi att det var väldigt vanligt. Hon blev förundrad då hon verkade tycka om en kille i skolan men att det inte riktigt är acceptabelt att bli ett par i den åldern här. Först utbildning - sen giftemål. Hon visade att han hade gett henne både choklad och en liten knappnål med en glad gubbe till hennes pennskrin. Hon verkade väldigt glad över den här killen. Hon ställde även frågor som "hur man vet ifall det är rätt kille". Hon nämnde för oss att han egentligen är muslim och att det kunde bli komplicerat ifrån föräldrarnas sida. Men hon verkade ändå drömma om att en dag få gifta sig med honom. Vilket är fint men samtidigt konstigt då hon bara är 15 år gammal och redan tänker så långt som giftermål eftersom att hon är kär. Världens sötaste tjejer iallafall och det var häftigt att höra en ung flicka berätta om hennes drömmar, känslor och hur samhället här påverkar. Man inser att man är så lika trots att omgivningen skiljer och påverkar. Framåt 9 tiden på kvällen blev det middag och de bjöd ner mig och Linnea till köket igen. De serverade ris med vegetarisk mat till Linnea och kött till mig. Fint kött dessutom. Bästa jag fått här någonsin än så länge faktiskt. De var så otroligt gästvänliga. Det fanns bara en soffa och två stolar i köket, inget bord alls. De serverade vår mat på stolarna och lät oss ha dem som bord. Medan vi åt stod hela familjen runt om och tittade på, serverade mer och ville höra vad vi tyckte om maten. Haha, för oss var det verkligen så konstigt. Men det är att vara gästvänlig här. Speciellt men så intressant att få uppleva. En väldigt härlig familj som vi kommer att umgås mer med under våra dagar här. Igår besökte vi en engelsk skola och ett sjukhus som HCC har i en by som heter Nannaj cirka 25 minuter utanför Solapur. Det var en fin skola och många svenskar som har varit där, hjälpt och skänkt pengar för att bygga upp skolan och sjukhuset. Skolan var bara 3 år gammal och de höll fortfarande på att bygga fler våningar. Vi fick gå runt i klasserna och träffa alla elever. De yngsta barnen var cirka 4,5 år och kunde redan prata bra engelska. Varje gång vi kom in i ett klassrum ställde sig alla upp, bugade och sa "good morning friend". De fick ställa frågor till oss och vi fick ställa frågor till dem. Sjukhuset var väl utvecklat. De hade operationssalar, tandläkare och doktorer som kom och jobbade där. Fina lokaler och tillgång till grundlig medicin. Det var spännande att se och höra historierna bakom allt. På kvällen fick vi ett erbjudande att följa med på något som de kallade för "parents day" vilket vi fattade som något slags föräldramöte men visade sig vara en jättestor show där vi fick gå på röda mattan och bli ordentligt ompysslade och presenterade på scen inför skolans 3000 elevers föräldrar. Haha det var riktigt komiskt då vi inte alls hade uppfattat det som så stort och inte alls hade klätt upp oss (vilket alla andra hade, såklart). Men de verkade acceptera oss ändå och det var faktiskt en riktigt rolig kväll. Idag har vi åkt ut på landsbygden och besökt HCCs vattenbrunnsprojekt. Det var faktiskt mycket mer intressant än vad jag trodde att det skulle vara. Vi fick lära oss mycket om hur de gjorde för att hjälpa landsbygden med att få vatten så att man klarar av att överleva som bonde i detta stekheta och torra område.

 

 

Vi har äntligen börjat arbeta i de projekt vi kommer spendera mest tid med här. Vi kommer bland annat att vara med på ett kvinnoprojekt där HCC arbetar för att hjälpa kvinnor ur prostitution. Det är ett helt område här i Pune som kallas för "red light area" där prostitutionen är synligt förekommande. Där finns ett daghem för barn som har föräldrar som lever i prostituion där vi får vara för att leka och busa med barnen. Vi ska även får besöka oblattillverkning där kvinnor som tidigare har levt i prostitution har fått möjlighet till annat arbete. Vi kommer även att få vara med på projekt för två slumskolor där vi ska få undervisa barn i åldrarna 6-12 år i engelska. Det är svårt när åldrarna är så varierade men man får göra så gott det går för att det ska bli en bra nivå för alla. I den ena slumskolan är lokalen helt okej. De har en whiteboard och sitter på mattor längst med golvet, men de har gott om plats för alla. På den andra slumskolan är lokalen faktiskt väldigt dålig. De är i ett plåtskjul som är mindre än min hall hemma. Där trycker de in cirka 15 barn och försöker undervisa och leka lekar. Alla får inte ens plats. De har åtminstone varsin liten svart krittavla där de kan öva på att skriva. De första dagarna har vi mest fått försöka ta reda på var barnen kan så att vi vet vad vi ska öva på. Vi har börjat försöka lägga upp lektioner och funderingar över vad som kan funka i miljöerna. Det är ett svårt uppdrag men också fantastiskt roligt. Det svåraste är att försöka kommunicera med barnen då vi inte pratar varken marathi eller hindi. Deras lärare är där och hjälper oss översätta och vi försöker visa så mycket som möjligt och använda enkla ord på engelska. Idag är vår tredje dag och imorgon ska vi på en utflykt i en vecka. Vi ska åka till Solapur som ligger cirka 6 timmar härifrån för att se vilka projekt HCC har där. Jag ser fram emot att testa att åka tåg då man har hört mycket om hur tågresorna är här. Fullspäckat med folk som vanligt. Jag uppdaterar igen när jag får möjlighet.

 

 

 

 

 

Här bor vi

Yes, nu är det faktiskt dags igen. Imorgon tar jag & Linnea planet till Mumbai där vi påbörjar en liten tid i Indien tillsammans. Det ska bli otroligt spännande & lärorikt. Ser fram emot mycket! Tänk att även mina föräldrar & Linneas föräldrar kommer för att hälsa på oss i samband med våra födelsedagarna. Det kan inte bli bättre :) senaste dagarna har spenderats med vänner, familj, packning & lite praktiska problem som jag nu lämnar kvar här hemma hos mina föräldrar. Det är knäppt att säga hejdå även om 3 månader inte är så länge. Men det hinner hända väldigt mycket med en själv på 3 månader. Den saken är jag säker på. Ha gärna med oss i era böner & tankar. Här på bloggen kommer jag att uppdatera & ni kan även följa oss via vår podcast Curryelefanten. Nu taggar vi indisk mat, värme & mycket färger!