Som rubriken lyder och som de flesta nog redan vet nu så är jag faktiskt hemma nu. Jag har lämnat paradiset i Hawaii och återvänt till mitt trygga Norrby i Sverige nu. Anledningen till att vi tog oss hem nu och inte nästa vecka som planerat var på grund av problem med vårat 90 dagars tillstånd i USA. Vi hade från början råkat boka biljetter som innebor att vi mellanlandade i Los Angeles på den 91:a dagen och det visade sig att det skulle kunna ge oss stora framtida problem med att återvända till USA. Därför valde vi att boka om och istället åka hem en vecka tidigare. Vi krångade något gräsligt med det här och inte ens personal på flygplatsen i Sverige visste något om hur allvarligt det skulle vara. Vi fick information om att det var lugnt och att flygplatsen ansågs som en internationell plats och därför spelade det ingen roll. Så vi la ingen större energi på att ändra något fram tills dess att vi fick kontakt med den amerikanska ambassaden. Då visade det sig att det kunde ge en del hårda följder. Jag och Ida valde att inget säga till folk utan istället överraska dem här hemma. Tyvärr lyckades iallafall inte jag något vidare med någon av mina överraskningar men det var kul ändå, haha. Efter en 40 timmars lång resa med 10 timmars väntetid i LA och 5 timmars väntan i Toronto och dessutom ett försök till att försöka styra om hela sin dygnsrytm med 11 timmars skillnad var man helt slut när man kom hem. Jag spenderade därför 15 timmar i min säng sovande djupare än någonsin och vaknade till solnedgången vid 3 tiden på eftermiddagen. Så grymt konstigt! När jag kom hem möttes jag av god mat, föräldrar och dessutom min fina vän Sara som utan att jag hade någon aning hadene fått reda på min tidiga ankomst och valde därför att överraska mig istället. Det var fantastiskt kul! Tack alla! Det är skönt att vara hemma :) Här kommer lite bilder ifrån min sista kväll i Hawaii:

I söndags fick jag möjlighet att besöka en typsik Hawaiians kyrka. Den så kallade Kahikou Congregational chuch. Det var en mysig liten byggnad som låg upp mot bergen vi Captain cook området. Direkt när man kom innanför kyrkportarna fick man en krans hängd runt sin hals och man blev väl mottagen av hela församlingen. Mötet bestod av kramar, psalmsång på hawaiianska och engelska, ukelele instrument, framträdande av en familj med otroligt vackra röster, predikan, födelsedag- och bröllopsdagsfirande, hawaiiansk dans och även vi som var där för första gången fick gå fram och presentera oss. Det var en fantastiskt go stämning i hela församlingen och man kände sig direkt som en i familjen. Efter mötet bjöds det på hawaiiansk lunch och efterrätt. Supermysigt!

Veckan har bestått att ett flertal hejdå igen. I måndags lämnade två underbara svenskar som stått mig nära denna platsen för att bemöta vintern och stormen hemma. Vi åt mat på splashers (gamla vanliga stället) och hade de allmänt gött med havsutsikten och solnedgången. Trots att jag vet att jag kan träffa dessa tjejer om bara någon vecka så svider det i hjärtat att behöva se dem lämna. För det bästa är ju trots allt inte den här platsen, utan människorna man har omkring sig. Den här platsen är ju, för mig, inte densamma om 5 år tillexempel, eftersom att det då inte är samma människor - ligger så mycket sanning i det. I tisdags hade vi festkväll på ett ställe som heter Kings mansion. Alla klädde upp sig och det bjöds på god dessert och talangshow. Lite kul när något annorlunda händer här. Onsdagen bestod ytterligare av jobbiga hejdå. Två fantastiska danska vänner lämnade denna plats och vi fick ytterligare spendera kvällen på splashers tillsammans för en sista middag. Idag (torsdag) har jag varit och simmat med rockar för första gången. Det var sjuuuukt obehagligt men coolt att faktiskt ha gjort. Jag tycker inte om att befinna mig i havet när det är mörkt och när man inte ser vad som faktiskt befinner sig under en. Har läst en hel del om hajattacker på Maui de senaste månaderna och man skrämmer gärna upp sig själv lite extra. Men alla överlevde ikväll som tur var! Rockarna var enorma och deras gap likaså. Men de simmade bara runt i cirklar väldigt nära en utan att egentligen bry sig om oss. Jag är glad över att ha gjort det iallafall, eftersom det inte blev något simmande med delfiner som jag hade hoppats på, haha!

Kollegorna under thanksgivingslunchen

 

 

 

 

 

Min söndag spenderade jag på ett ställe som kallas för Captain Cook. Det var ett ställe med perfekt snorkling där man kunde se fiskar och djur i alla möjliga färger och former. Det blev snabbt djupt och bara några meter ut kunde man inte ens se havsbotten vilket var något obehagligt. I vanliga fall brukar man kunna se delfiner ifrån Captain Cook men den turen hade vi inte med oss denna dag. Jag börjar faktiskt tro att det inte är meningen att jag ska få simma med delfiner trots allt.. har alltid otur med mig, haha! Det var en lång och jobbig hajk till Captain Cook. Man fick parkera bilen ovanligt långt ifrån för att sedan vandra i en ojämn väg i nedförsbacke cirka 4 kilometer. Väl nere simmade vi runt i en bra stund och åt lunch för att sedan vandra tillbaka samma väg fast i uppförsbacke. Denna dagen bestod av stekande sol och jag började må väldigt dåligt på vägen tillbaka, så min vandring uppåt var jobbigare än någonsin. Men tillslut kom vi upp och jag fick komma hem för att vila. Tror den konstiga reaktionen jag fick berodde på solen, maten och att jag inte är helt fysiskt frisk. Lite läskigt var det iallafall, men det gick över snabbt. På söndagskvällen åt vi ute på thairestaurang då 4 väldigt fina människor hade sin sista kväll här i Kona. Det är alltid lika tungt att behöva säga hejdå till folk men jag är glad för att många utav dem kommer att finnas tillgängliga hemma i trygga Sverige. Jag börjar inse allt mer att det inte är många dagar kvar tills det är min tur att åka hem och paniken börjar sakta ta form samtidigt som jag ser mer och mer fram emot att komma hem. Kommer var mycket blandade känslor att behöva lämna denna plats. Här kommer lite bilder ifrån söndagen:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ojoj, vart ska jag börja.. Jag har haft en fantastisk vecka med massor av händelser! Jobbet har flytit på som vanligt med undantaget om att vi under fredagen åt pizza tillsammans av de pengar som vi har samlat ihop genom dricks som vi har fått. Det var en hejdå fest för vår fantastiska houskeeping chef Isabell som åker ifrån oss här idag. Alltid lika mycket känslor och tankar när någon lämnar vår lilla bubbla här.. Under tisdagen fick jag även vara med på en DTS dag med en man som heter Gord Whyte. Han var väldigt bra och berörde väldigt många människor här. Själv befann jag mig på en helt annan plats den här helgen. Jag tillsammans med 11 andra personer tog nämligen flyget över till Honolulu för att känna på storstadslivet lite mer. Det var som att åka på semester. För när man har jobbat och varit så länge här i Kona så känns det inte riktigt som att den här platsen är något semesterställe faktiskt, så det var kul att komma iväg lite. Vår hela lilla resa började med att vi genom många diskussioner om vart vi skulle äta ute slutade med att klockan blev för mycket och alla restauranger stängde så vi hamnade på McDonalds, haha. På lördagen var vi ett gäng på 7 personer som åkte iväg till norra delen av Oahu för att hoppa fallskärm. Trots att dagen bestod av cirka 5 timmars väntan så var det såå värt det! Den korta stunden man fick falla fritt var helt obeskrivlig. Och känslan av att ta steget ut från planet har nästan gett mig minnesluckor på grund av att allt bara var så sjukt. Men oj vad jag älskade det! Jag skulle lätt kunna göra det en gång till bara för att kunna ta till mig mer om vad som faktiskt händer. Jag hade iallafall superkul. Under lördagskvällen gick vi ut och åt tillsammans och satt på Waikiki beach. Söndagen spenderade jag bara på stan med shopping och mat. Det blev ganska stressiga dagar eftersom vi inte hade mycket tid, men jag är nöjd och det var samtidigt kul att komma tillbaka till Kona. Idag är jag sjuk och ligger hemma i feber. Känner verkligen att kroppen säger ifrån efter denna intensiva vecka, så en dag i sängen är verkligen nödvändigt. Här kommer iallafall lite bilder ifrån helgen:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag befunnit mig på världens högsta berg och man räknar från bergets fot (havsbotten) till toppen. Jag har varit på toppen av Mauna Kea som är en inaktiv vulkan på 4205 meters höjd över havsytan. Trots att vi fick ta oss dit sittandes i truckens bakdel och möttes av kall blåst för att sedan befinna oss i minusgrader med starka vindar högst uppe på toppen så var det såå värt. Utsikten var fantastiskt och vi stannade för att se solnedgången. Det är flera gånger jag har lagt kommentaren om att jag ser fram emot att komma hem till kylan då man kan mysa med varma kläder och varm choklad - och det var precis det som jag fick göra idag. Det var kallare än någonsin och dåligt med syre i luften, men otroligt vacker utsikt. Vi alla sprang in och ut i bilen för att snabbt ta några kort och sedan behöva värmas igen. Min slutsats av detta var att jag inte alls längtar hem till kylan längre. För det var så otroligt skönt att komma ner till värmen igen, puh! hehe. På tillbakavägen stannade vi på ett turistcenter där vi åt nudlar och drack varm choklad. Det kändes ungefär som att man satt i en skidstuga uppe i fjällen. Väldigt knäppt hur det kan vara sådana kontraster på en och samma ö faktiskt! Vi fick även skymta den vackra stjärnhimlen som var klarare än någonsin. En grym kväll helt enkelt!

 

Trots att det var lördag idag så gick jag upp vid klockan 6 på morgonen för att hoppas på turen om att kunna se några vilda delfiner för första gången. Vi var ett tjejgäng på 8 personer som mötte upp en kvinna nere vid piren strax intill där vi bor. Hon gav oss parvis var sin kajak och vi paddlade långt ut i havet med soluppgången som utsikt. Det är vid soluppgången som delfinerna drar sig närmare land och därför är chansen större att man ser dem då. Vi paddlade runt i cirka en halvtimme innan vi såg ett gäng fenor sticka upp från vattenytan ganska nära oss. Vi sjöng alla möjliga sorters sånger i försök att locka till oss dem, men de var snabba och inte alltid synliga så det var svårt att hinna ikapp. När vi lyckades komma i sidled med dem och de bara befann sig en knapp meter ifrån oss slängde sig alla i vattnet för att kunna få en närmare titt. I vissa fall kan delfinerna bli väldigt lekfulla och börja simma runt en, men idag verkade inte vara någon sådan dag. Trots ett 10 tal delfiner så försvann de snabbt och jag hann bara få en kort skymt av dem under vattnet. Efter det lyckades vi inte hitta dem igen och gick istället över till att snorkla med mindre fiskar. Jag är nöjd och glad för vad jag fick se, men hoppas kunna hyra en kajak igen för att ett försök på egen hand se mer av dem en annan morgon. Måste uppfylla mitt mål om att faktiskt simma med dem, och vågar inte riktigt kalla det här som ett fullbordat mål ;)

Jag har gjort en liten kortfilm om den här dagen också som ni kan se här under. Om ni kollar noggrant framför kajaken på det andra filmklippet så ser ni ett par delfiner som sticker upp sina fenor. Även det som man ser långt borta under vattenytan där efter är delfinerna. Det var den enda skymten jag lyckades få med min trogna Gopro kamera. Enjoy!

 

 

 

Denna veckan har varit jättebra. Den har gått fort och mycket saker har hänt men jag har haft så otroligt kul. Många äventyr trots att vissa blivit mer misslyckade än andra. På torsdagskvällen drog vi långt bort med en buss för att simma tillsammans med rockar. Men väl framme var tillfället inte alls passande på grund av till största delen för stora vågor så det slutade med att vi chillade på ett hotell allt för länge och fick tillsist ringa efter hjälp med skjuts hem. Fredagskvällen spenderades på en restaurang där vi firade Andrew för hans födelsedag som var idag. Vi åt goda hamburgare och hängde nere vid piren där efter. Blev många härliga stunder där. Idag har jag varit på ett grymt äventyr till djungeln där vi sökte oss djupt in bland växterna till en vattenrutchekana. Det tog nog cirka 2 timmar för oss att ta oss dit på grund av mycket fotografier och problem med att hitta rätt. Vi möttes av vattenrör högt upp i luften som vi fick balansera över, stigar som var lagda längst de brantaste backarna från bergen, dimma överallt och vattentunnlar som vi fick i princip krypa igenom. Överallt var det skyltat med "do not pass", men trots det fortsatte vi framåt och kom till sist fram till vårt mål - watersliden! Det var egentligen ingen riktigt vattenrutchekana, alltså den var inte byggd för det syftet utan snarare för att leda vatten. Men det gick verkligen superbra att åka ett par rundor i den. Tillbakavägen var värre då vi var blöta och kalla. Vi befann oss så högt upp att vi kunde skymta molntäcket rakt över oss vilket innebar längre temperatur och mer vind. Skorna var förstörda på grund av lera och vatten. Men  trots mycket slit så var det såå värt det! Verkligen bland det häftigaste jag har gjort. Gör ett försök att ladda upp en liten kortfilm här om dagen som jag har gjort lite snabbt via mobilen. Så får ni en bättre inblick i om hur det verkligen var:

Ikväll har vi haft halloweenparty här på Hale Ola (stället där alla mission builders bor). Det blev en riktigt lyckad fest och alla gick verkligen in för det. Superkul! Jag och Josefine var ett gammalt par och det slutade med att vi vann bästa grupp utklädnad, woho! Vann en flaska med alkoholfri champange, skål på den :D

Idag har jag varit på den absolut roligaste touren hittills. Trots en dag med största delen bilåkande så var det verkligen värt det! Först åkte vi i cirka 2 timmar för att landa på toppen av en vulkan där det fanns möjighet för rundturer. Allt såg otroligt dött ut där uppe. Trots djungelliknande områden så kändes allt uttorkat och det rök ifrån marken på vissa ställen pågrund av värmen. Platsen påminde lite om delen i lejonkungen när Scar tar över lejongrottan, haha! Men det var häftigt att se. Man tänker gärna att en vulkan har som en spets högst upp men på den här vulkanen var det verkligen jätteplatt i stora sträckor. Efter en lång stund med vandrande kring vulkanen drog vi vidare för en ytterligare timmes resa mot den södra delen av ön. Nämligen till south point där höga klippor var det som mötte havet.  Vi hoppade ifrån en höjd på 12 meter och det var bland det härligaste jag har gjort! Det fanns möjlighet att simma in i en grotta där vågorna märktes av mer än vanligt. Vattennivån varierade hela tiden i flera meters höjder. När den var som högst fick man vara snabb om man ville hoppa upp på klippan för den minskade snabbt igen och missade man så var det lätt att skrapas emot och skära sig, men det var sååå häftigt. Vi stannade fram till solnedgången och det var lika vackert som alltid. Jag gjorde ett ganska väntat köp och skaffade mig en gopro kamera igår. Använde den idag och fick väldigt häftiga filmer. Dock går det inte att lägga upp filmer här direkt om man inte går via youtube vilket känns väldigt krångligt, så det får vänta tills jag har satt ihop en hel film med alla klipp istället :) Här kommer iallafall lite bilder från denna fantastiska dag:

Då har ytterligare en vecka gått och tiden går grymt fort. Jag har varit här i en hel månad, wooh! Vardagarna ser väldigt likadana ut och det är därför som min uppdatering blir ganska dålig. Vi jobbar, sover, solar, badar och tittar på film i princip varenda dag. I torsdags bokade jag och ett gäng svenskar flygbiljett till Honoulu. Så den 15 november reser vi dit för en helg med shopping, fallskärmshoppning och god mat. Kommer bli fantastiskt kul! I fredagskväll var det "Ladies night" som stod på schemat. Och den kvällen var verkligen som en sån där typisk amerikansk tjejfilm. Rummet var pyntat och det fanns mängder med godsaker medan vi satt och kammade varandras hår och snackade om tjejsaker. Jag var bara där en liten stund men det var verkligen kul. Så här såg det ut:

Igår var det kanadensisk thanksgiving, så det firade vi med att äta pumpapaj och leka lekar. De kanadensiska tjejerna hade myst till det ordentligt och dukat för alla mission builders ute på gården. Pumpapaj var något helt nytt. Det smakade som en blandning mellan pepparkaka och kanelbulle fast i en konsistens av pudding. Väldigt speciellt men faktiskt helt okej. Ser fram emot hur den amerikanska thanksgiving kommer att vara!

Idag var det dags för mahalo party efter ironman (mahalo betyder tack så mycket på hawaiianska). Ordet "thank you" är nog det som har sagts flest gånger ikväll. Vi fick lyssna på extremt många tacktal från olika involverade personer. Men det bjöds samtidigt på god mat och gott umgänge. Dessutom delades det ut fina priser under hela kvällen. Finaste priserna var tv, cykel och gopro kamera. Tyvärr hade man inte sådan tur, men en ironman ryggsäck fick gott duga! Det häftigaste talet var ändå från Rick Hoyt. I mitt tidigare inlägg la jag upp ett youtube klipp från "team Hoyt". Det är en far som gör ironman tillsammans med sin handikappade son. Det var sonen, Rick Hoyt, som var medverkande ikväll. Verkligen häftigt och inspirerande att höra hans historia!

Idag pågår världens mest kända triathlontävling här i Kailua-Kona. Nämligen Ironman - World championship. Ironman är ett triathlon som innehåller 3,86 km simning, 180,2 km cykling och 42,195 km löpning. Jag förstår inte hur det ens kan vara mänskligt att klara av en sådan tävling. Dessutom går allt på tid så om du till exempel inte klarar första grenen, som är simning, inom 2,5 h så får du inte fortsätta. Det är cirka 2100 deltagare ifrån hela världen med iår. Det som jag tycker är mest häftigt är att jag bara har sett i princip äldre människor delta i tävlingen. Den äldsta som deltar iår är 82 år gammal, och hur häftigt är inte det?! Wow! Jag skulle själv liksom aldrig kunna få för mig att klara något sådant och jag ska väl vara i mina bästa år nu antar jag... Men det är häftigt att se vilken viljestyrka som folk har. Vi fick även möjlighet till att vara med och volontärarbeta på Ironman så jag har spenderat 4 timmar i stekande sol, med en alldeles för stor tröja och vaktat ingång till cykelparkeringen. Det var faktiskt väldigt kul då man fick se när alla deltagare komma in efter 18 mils cykling för att sedan gå vidare till att springning. Man såg hur utmattade många var, men ändå kör de fullt ut. Dessutom fick vi inträde till ett område där det fanns fri läsk, mat och godsaker i mängder. Vi hann bli färdiga till att se när vinnaren passerar målsnöret. Det var en kille från Belgien som tog hem förstapriset. Han sprang ironman på 8 h och såg inte ens trött ut när han väl var framme. Vilken människa! Det var häftigt att se hans glädje efter ett antagligen helt otroligt hårt kämpande för att nå dit. Ironman håller på hela dagen idag och jag har hört att de sista brukar komma i mål runt midnatt. Det vill säga att de sista håller igång i upp till 18 timmar. Vilket tålamod man måste ha, men vad stolt man kan vara över sig själv när man faktiskt har gjort det. Tror att jag ska satsa på det till nästa år faktiskt! ....

 

 
tre fina favoriter!