Nu befinner vi oss i Solapur. Vi tog ett tåg hit som visade sig bli en väldigt intressant upplevelse. De fyller upp tågen till max och folk står och sitter överallt - till och med i dörröppningen. Försäljare går förbi konstant och säljer alla möjliga konstiga saker. Folk trängs och vill helst få sitta i skräddarställning vilket inte riktigt går när man ska få plats tre pers på ett säte. Och någon vidare känsla för vart skräpet ska slängas verkar de knappast har förstått här. Plasttallrikarna slängs ut genom fönstret och nötskalet slängs direkt på golvet. Haha jo det var kaos helt enkelt! Solapur är en stad på 1 miljon cirka 25 mil söder om Pune. Här ska vi vara i 5 dagar. Det är varmare här och staden känns faktiskt rätt annorlunda. I en mindre stad är det osäkrare och de har varit väldigt noggranna med att informera oss om vad vi får göra och inte. Vi har vakthundar och nattvakter utanför vårt hus som ser till så att ingen försöker ta sig in på området. Och vill vi gå ut på kvällstid så rekommenderar de oss att ta med någon som kan hålla ett öga på oss. Verkligen sjukt konstigt. Man är van vid att kunna vistas som man vill, när man vill, hur man vill. Men här är det annorlunda. Här sticker vi dessutom ut ännu mer. Man har i princip fått testa på hur det är att vara kändis kan man säga. Alla stirrar på en och vi har fått förfrågningar om att vara med på bild och skriva autografer. Knäppt. I torsdagskväll blev vi hembjudna till en familj som ska laga vår mat de dagarna vi befinner oss i här i Solapur. Deras hem låg i anknytning till deras egna butik där de säljer biblar och kristna skivor eller skyltar. Ovanligt med sådana butiker här då kristendomen är en minoritet. De hade ett litet kök precis bakom butiken där de bjöd in oss på middag. Vi fick dricka te tillsammans sen fick jag och Linnea följa med deras döttrar upp till deras gemensamma sovrum. Där satt vi och pratade om skolgången, musik, vänner och att hitta en livspartner. Rebecca, en pratglad och skrattglad tjej på 15 år började ställa frågor om ifall det var vanligt i Sverige att ha en pojkvän vid 15 års åldern. Självklart svarade vi att det var väldigt vanligt. Hon blev förundrad då hon verkade tycka om en kille i skolan men att det inte riktigt är acceptabelt att bli ett par i den åldern här. Först utbildning - sen giftemål. Hon visade att han hade gett henne både choklad och en liten knappnål med en glad gubbe till hennes pennskrin. Hon verkade väldigt glad över den här killen. Hon ställde även frågor som "hur man vet ifall det är rätt kille". Hon nämnde för oss att han egentligen är muslim och att det kunde bli komplicerat ifrån föräldrarnas sida. Men hon verkade ändå drömma om att en dag få gifta sig med honom. Vilket är fint men samtidigt konstigt då hon bara är 15 år gammal och redan tänker så långt som giftermål eftersom att hon är kär. Världens sötaste tjejer iallafall och det var häftigt att höra en ung flicka berätta om hennes drömmar, känslor och hur samhället här påverkar. Man inser att man är så lika trots att omgivningen skiljer och påverkar. Framåt 9 tiden på kvällen blev det middag och de bjöd ner mig och Linnea till köket igen. De serverade ris med vegetarisk mat till Linnea och kött till mig. Fint kött dessutom. Bästa jag fått här någonsin än så länge faktiskt. De var så otroligt gästvänliga. Det fanns bara en soffa och två stolar i köket, inget bord alls. De serverade vår mat på stolarna och lät oss ha dem som bord. Medan vi åt stod hela familjen runt om och tittade på, serverade mer och ville höra vad vi tyckte om maten. Haha, för oss var det verkligen så konstigt. Men det är att vara gästvänlig här. Speciellt men så intressant att få uppleva. En väldigt härlig familj som vi kommer att umgås mer med under våra dagar här. Igår besökte vi en engelsk skola och ett sjukhus som HCC har i en by som heter Nannaj cirka 25 minuter utanför Solapur. Det var en fin skola och många svenskar som har varit där, hjälpt och skänkt pengar för att bygga upp skolan och sjukhuset. Skolan var bara 3 år gammal och de höll fortfarande på att bygga fler våningar. Vi fick gå runt i klasserna och träffa alla elever. De yngsta barnen var cirka 4,5 år och kunde redan prata bra engelska. Varje gång vi kom in i ett klassrum ställde sig alla upp, bugade och sa "good morning friend". De fick ställa frågor till oss och vi fick ställa frågor till dem. Sjukhuset var väl utvecklat. De hade operationssalar, tandläkare och doktorer som kom och jobbade där. Fina lokaler och tillgång till grundlig medicin. Det var spännande att se och höra historierna bakom allt. På kvällen fick vi ett erbjudande att följa med på något som de kallade för "parents day" vilket vi fattade som något slags föräldramöte men visade sig vara en jättestor show där vi fick gå på röda mattan och bli ordentligt ompysslade och presenterade på scen inför skolans 3000 elevers föräldrar. Haha det var riktigt komiskt då vi inte alls hade uppfattat det som så stort och inte alls hade klätt upp oss (vilket alla andra hade, såklart). Men de verkade acceptera oss ändå och det var faktiskt en riktigt rolig kväll. Idag har vi åkt ut på landsbygden och besökt HCCs vattenbrunnsprojekt. Det var faktiskt mycket mer intressant än vad jag trodde att det skulle vara. Vi fick lära oss mycket om hur de gjorde för att hjälpa landsbygden med att få vatten så att man klarar av att överleva som bonde i detta stekheta och torra område.

 

 

Vi har äntligen börjat arbeta i de projekt vi kommer spendera mest tid med här. Vi kommer bland annat att vara med på ett kvinnoprojekt där HCC arbetar för att hjälpa kvinnor ur prostitution. Det är ett helt område här i Pune som kallas för "red light area" där prostitutionen är synligt förekommande. Där finns ett daghem för barn som har föräldrar som lever i prostituion där vi får vara för att leka och busa med barnen. Vi ska även får besöka oblattillverkning där kvinnor som tidigare har levt i prostitution har fått möjlighet till annat arbete. Vi kommer även att få vara med på projekt för två slumskolor där vi ska få undervisa barn i åldrarna 6-12 år i engelska. Det är svårt när åldrarna är så varierade men man får göra så gott det går för att det ska bli en bra nivå för alla. I den ena slumskolan är lokalen helt okej. De har en whiteboard och sitter på mattor längst med golvet, men de har gott om plats för alla. På den andra slumskolan är lokalen faktiskt väldigt dålig. De är i ett plåtskjul som är mindre än min hall hemma. Där trycker de in cirka 15 barn och försöker undervisa och leka lekar. Alla får inte ens plats. De har åtminstone varsin liten svart krittavla där de kan öva på att skriva. De första dagarna har vi mest fått försöka ta reda på var barnen kan så att vi vet vad vi ska öva på. Vi har börjat försöka lägga upp lektioner och funderingar över vad som kan funka i miljöerna. Det är ett svårt uppdrag men också fantastiskt roligt. Det svåraste är att försöka kommunicera med barnen då vi inte pratar varken marathi eller hindi. Deras lärare är där och hjälper oss översätta och vi försöker visa så mycket som möjligt och använda enkla ord på engelska. Idag är vår tredje dag och imorgon ska vi på en utflykt i en vecka. Vi ska åka till Solapur som ligger cirka 6 timmar härifrån för att se vilka projekt HCC har där. Jag ser fram emot att testa att åka tåg då man har hört mycket om hur tågresorna är här. Fullspäckat med folk som vanligt. Jag uppdaterar igen när jag får möjlighet.

 

 

 

 

 

Här bor vi

Yes, nu är det faktiskt dags igen. Imorgon tar jag & Linnea planet till Mumbai där vi påbörjar en liten tid i Indien tillsammans. Det ska bli otroligt spännande & lärorikt. Ser fram emot mycket! Tänk att även mina föräldrar & Linneas föräldrar kommer för att hälsa på oss i samband med våra födelsedagarna. Det kan inte bli bättre :) senaste dagarna har spenderats med vänner, familj, packning & lite praktiska problem som jag nu lämnar kvar här hemma hos mina föräldrar. Det är knäppt att säga hejdå även om 3 månader inte är så länge. Men det hinner hända väldigt mycket med en själv på 3 månader. Den saken är jag säker på. Ha gärna med oss i era böner & tankar. Här på bloggen kommer jag att uppdatera & ni kan även följa oss via vår podcast Curryelefanten. Nu taggar vi indisk mat, värme & mycket färger!

 

På nyårsafton fick jag äran att vara värd på två av mina bästa vänners stora dag. Det var en underbar dag och fantastiskt roligt att få vara en del av. Konstigt men helt normalt ändå när bröllopsklockorna ringer för ens jämngamla vänner. Jag är så glad för Oscar & Josefins skull! Ni är fantastiska tillsammans. Tack för allt!