» Att vara annorlunda
Det är aldrig lätt att känna sig annorlunda, udda eller utanför. Det är aldrig lätt att känna att man inte passar in. I Indien får jag uppleva det mer än någonsin. Till en början gav det en känsla av panik. Det var en ansträngning att gå ut för det kändes som om varenda människa granskade en från topp till tå. Med tiden så har man lärt sig att inte tänka på blickarna och hur man ska bemöta någon som stirrar. Man vet heller aldrig riktigt hur någon kommer bemöta en. Vi har stött på människor som vill ha våra autografer, ta bilder och tycker det är häftigt att få prata med oss. Men vi har också stött på människor som har fördomar, tittar snett och försöker lura oss på pengar. Ska jag vara ärlig så hade även jag en del fördomar mot indier när jag kom hit. I Sverige får man främst bara höra om allt tragiskt som händer i Indien och visst blir man uppskrämd, men med tiden har jag mer och mer fått ett förtroende för människorna här och insett att vi inte är så olika trots allt. Att vi faktiskt bara är människor som har växt upp med olika förhållanden men som fortfarande har samma längtan. Mitt i allt det här går mina tankar till alla människor som idag tvingas lämna sitt hemland för att fly till en helt ny kultur där det inte ens är säkert att de möter människor som välkomnar en. Och visst kan man lära sig att känna sig hemma i en helt annan kultur. Men det krävs tid och det krävs att människorna i landet faktiskt hjälper en att känna sig hemma. Att man visar att det går att lita på en. Att man vill vara ens vän. Det är så viktigt både för vår egen och deras skull. För så länge en främlingsfientlighet finns mot någon annan, så finns den tillbaka mot dig. Här är det jag som är en främling. Här är det jag som är udda, annorlunda och konstig. Här är det jag som inte passar in. Och hemlängtan tränger sig ofta på. Här känner jag inte till alla oskrivna regler - hur man ska bete sig, vad man får prata om, hur man bemöter någon beroende på vem personen är etc etc. Ändå har jag fått så mycket hjälp och insikt i hur landet fungerar innan jag kom hit. Ändå är jag inte ensam. Ändå ska jag bara vara här i 2 månader till och vet att jag efter den tiden kommer få komma tillbaka hem till mitt trygga hemland där allt kommer vara som vanligt. Men för den som aldrig kommer kunna återvända till något tryggt hemland, därför att det antagligen inte längre finns kvar - hur klarar den personen det? Därför måste vi oavsett människa bemöta dem så som vi själva hade velat bli bemötta. Tänk och reflektera över det här, snälla du. Det är viktigare än du anar.



Trackback