Jag är en människa som ofta stressar. Jag är en extrem tidsoptimist och jag är medveten om det, jag erkänner. Jag vet inte hur många gånger jag har kört bil som en idiot bara för att jag inte känner att tiden räcker. Att jag borde åkt tidigare. Och varje gång klandrar jag mig själv så hårt för att jag aldrig tycks lära mig. Tack och lov har det aldrig hänt mig något allvarligt i all stress men om jag inte ändrar på det beteendet finns risken att det faktiskt kan gå snett en dag. Sverige är ett land som har många människor som lever i stress. För svenskar är tider och punkter viktiga att hålla och bara du är 5 minuter sen bör du ringa och meddela personen eller personerna som inväntar dig att du faktiskt är sen. Vi lever ständigt i framtiden med att fylla i kalendern och planera upp varje dag som kommer. Och vi matas ofta med att livet handlar om vad vi gör. Det ger någon slags identitet om vem vi är. Desto mer du gör desto bättre. Bland de första frågorna vi ställer är - vad studerar du eller arbetar med? Snarare än att kanske fokusera på vem personen är i sig. Och visst kan det vi gör säga väldigt mycket om oss som personer, men kanske får det lite för stor fokus ibland. I Indien, samt som på många andra platser i världen, är det inte alls så här. Man har en annan syn på tid. Och en annan syn på vad som betyder hos dig som människa. Det första folk brukar fråga oss här är om vi har några syskon. Sånt som rör vårt familjeliv helt enkelt och vilken familjeroll vi har. Lillasyster eller storasyster? Gift eller ogift? Och det här med synen på tiden är både frustrerande men också avslappnande på något sätt. Indier kommer aldrig i tid. Ingenting blir gjort i tid och man kan helt enkelt aldrig lita på något klockslag som sägs för det stämmer aldrig ändå. Här om dagen skulle vi på en utflykt med en grupp skolungdomar. Vi skulle avgå kl 9.00 så jag och Linnea såg till att vara där en kvart tidigare. Bussen kom dock inte förrän 10.30 så den där kvarten var ju rätt onödig. Visst låter det frustrerande. Och det är det. Men på något sätt också befriande. Man fick helt plötsligt tid till att stå och prata med de människor som var där och en möjlighet att lära känna någon ny. Man fick tid till att läsa sin bok och bara ta det lugnt för en stund. Man hade vunnit tid snarare än förlorat. Och att busschauffören kommer för sent är inget som han ber om ursäkt för direkt eller som man kräver avdrag för. Det bara ingår liksom. Han har sin anledning. Vi lever i nuet och vi kommer när vi kommer. Det löser sig. Hakuna matata ungefär. Men jag måste erkänna att jag faktiskt gillar det, därför att trots att jag får panik på att de säger att vi ska få wi-fi dagen efter men att det inte sätts igång förrän en vecka senare så hjälper det mig att faktiskt tagga ner och låta var sak ha sin tid. Att faktiskt leva lite mer i nuet. För här handlar det om att vara snarare än att göra.