» Födelsedag & föräldrabesök
Vi har nu fått äran att ha våra alldeles egna föräldrar på besök här i 4 dagar. Det har betytt otroligt mycket att få visa dem allt vi gör och få umgås tillsammans. De har fått bo med oss och vi har spenderat dagarna i ett intensivt schema med stadsrundtur, restaurangbesök, alfapet, födelsedagskalas och shopping. Jag fyllde år på torsdagen och de överraskade mig med nutellapannkakstårta och en fantastisk dag. Var annorlunda men kul att få fira sin födelsedag i Indien. Jag fick bära en sari för första gången (vilket inte var det lättaste) och man kände sig otroligt uppklädd trots att i princip alla här går med sari dagligen. Jag är tacksam för att jag får möjligheten att vara här, lära mig så mycket och utvecklas som människa. Det var tufft att säga hejdå till familjen när man vet att man inte kommer träffas på ett tag igen. Och samtidigt som jag längtar hem så vill jag vara här - det är konstigt.
» Att vara annorlunda
Det är aldrig lätt att känna sig annorlunda, udda eller utanför. Det är aldrig lätt att känna att man inte passar in. I Indien får jag uppleva det mer än någonsin. Till en början gav det en känsla av panik. Det var en ansträngning att gå ut för det kändes som om varenda människa granskade en från topp till tå. Med tiden så har man lärt sig att inte tänka på blickarna och hur man ska bemöta någon som stirrar. Man vet heller aldrig riktigt hur någon kommer bemöta en. Vi har stött på människor som vill ha våra autografer, ta bilder och tycker det är häftigt att få prata med oss. Men vi har också stött på människor som har fördomar, tittar snett och försöker lura oss på pengar. Ska jag vara ärlig så hade även jag en del fördomar mot indier när jag kom hit. I Sverige får man främst bara höra om allt tragiskt som händer i Indien och visst blir man uppskrämd, men med tiden har jag mer och mer fått ett förtroende för människorna här och insett att vi inte är så olika trots allt. Att vi faktiskt bara är människor som har växt upp med olika förhållanden men som fortfarande har samma längtan. Mitt i allt det här går mina tankar till alla människor som idag tvingas lämna sitt hemland för att fly till en helt ny kultur där det inte ens är säkert att de möter människor som välkomnar en. Och visst kan man lära sig att känna sig hemma i en helt annan kultur. Men det krävs tid och det krävs att människorna i landet faktiskt hjälper en att känna sig hemma. Att man visar att det går att lita på en. Att man vill vara ens vän. Det är så viktigt både för vår egen och deras skull. För så länge en främlingsfientlighet finns mot någon annan, så finns den tillbaka mot dig. Här är det jag som är en främling. Här är det jag som är udda, annorlunda och konstig. Här är det jag som inte passar in. Och hemlängtan tränger sig ofta på. Här känner jag inte till alla oskrivna regler - hur man ska bete sig, vad man får prata om, hur man bemöter någon beroende på vem personen är etc etc. Ändå har jag fått så mycket hjälp och insikt i hur landet fungerar innan jag kom hit. Ändå är jag inte ensam. Ändå ska jag bara vara här i 2 månader till och vet att jag efter den tiden kommer få komma tillbaka hem till mitt trygga hemland där allt kommer vara som vanligt. Men för den som aldrig kommer kunna återvända till något tryggt hemland, därför att det antagligen inte längre finns kvar - hur klarar den personen det? Därför måste vi oavsett människa bemöta dem så som vi själva hade velat bli bemötta. Tänk och reflektera över det här, snälla du. Det är viktigare än du anar.
» En dagsutflykt till nöjespark
» Ett tidsoptimistisk land
Jag är en människa som ofta stressar. Jag är en extrem tidsoptimist och jag är medveten om det, jag erkänner. Jag vet inte hur många gånger jag har kört bil som en idiot bara för att jag inte känner att tiden räcker. Att jag borde åkt tidigare. Och varje gång klandrar jag mig själv så hårt för att jag aldrig tycks lära mig. Tack och lov har det aldrig hänt mig något allvarligt i all stress men om jag inte ändrar på det beteendet finns risken att det faktiskt kan gå snett en dag. Sverige är ett land som har många människor som lever i stress. För svenskar är tider och punkter viktiga att hålla och bara du är 5 minuter sen bör du ringa och meddela personen eller personerna som inväntar dig att du faktiskt är sen. Vi lever ständigt i framtiden med att fylla i kalendern och planera upp varje dag som kommer. Och vi matas ofta med att livet handlar om vad vi gör. Det ger någon slags identitet om vem vi är. Desto mer du gör desto bättre. Bland de första frågorna vi ställer är - vad studerar du eller arbetar med? Snarare än att kanske fokusera på vem personen är i sig. Och visst kan det vi gör säga väldigt mycket om oss som personer, men kanske får det lite för stor fokus ibland.
I Indien, samt som på många andra platser i världen, är det inte alls så här. Man har en annan syn på tid. Och en annan syn på vad som betyder hos dig som människa. Det första folk brukar fråga oss här är om vi har några syskon. Sånt som rör vårt familjeliv helt enkelt och vilken familjeroll vi har. Lillasyster eller storasyster? Gift eller ogift? Och det här med synen på tiden är både frustrerande men också avslappnande på något sätt. Indier kommer aldrig i tid. Ingenting blir gjort i tid och man kan helt enkelt aldrig lita på något klockslag som sägs för det stämmer aldrig ändå. Här om dagen skulle vi på en utflykt med en grupp skolungdomar. Vi skulle avgå kl 9.00 så jag och Linnea såg till att vara där en kvart tidigare. Bussen kom dock inte förrän 10.30 så den där kvarten var ju rätt onödig. Visst låter det frustrerande. Och det är det. Men på något sätt också befriande. Man fick helt plötsligt tid till att stå och prata med de människor som var där och en möjlighet att lära känna någon ny. Man fick tid till att läsa sin bok och bara ta det lugnt för en stund. Man hade vunnit tid snarare än förlorat. Och att busschauffören kommer för sent är inget som han ber om ursäkt för direkt eller som man kräver avdrag för. Det bara ingår liksom. Han har sin anledning. Vi lever i nuet och vi kommer när vi kommer. Det löser sig. Hakuna matata ungefär. Men jag måste erkänna att jag faktiskt gillar det, därför att trots att jag får panik på att de säger att vi ska få wi-fi dagen efter men att det inte sätts igång förrän en vecka senare så hjälper det mig att faktiskt tagga ner och låta var sak ha sin tid. Att faktiskt leva lite mer i nuet. För här handlar det om att vara snarare än att göra.
» Countryside
» Bland berg & lantbrukare
Efter några intensiva men härliga dagar i Solapur for vi vidare till Gulbarga som ligger cirka 2 timmar öster om Solapur. Där besökte vi fler projekt såsom sjukhus och skola igen. Det blev även några intressanta samtal om Indiens historia som jag verkligen tar med mig. Vi åkte tillbaka till Solapur och spenderade en heldag där på Indiens republikdag vilket innebor flera stora tillställningar där vi fick vara med och fira. Häftigt men annorlunda var det. Vi spenderade natten på en buss och anlände till Aurangabad tidigt på onsdagsmorgonen. Där blev vi upphämtade och for upp till lantbrukarna bland bergen. Vi fick se både vilda apor och häftiga utsikter. Klimatet var torrt men aningen kyligare och människorna var fantastiska och tog otroligt bra hand om oss. Vår sista dag spenderade vi bland några tusen år gamla grottor innan vi tog bussen tillbaka till Pune. Vid grottorna kunde man åtminstone stöta på några andra turister men trots det blev vi fotade fler gånger än vi kunde hålla räkningen. Det var liksom skolklasser med lärare som frågade om de kunde få ta gruppfoton med oss i. Otroligt skumt men mycket skratt. Nu är vi tillbaka i Pune igen och samlar ihop oss för att börja undervisa på riktigt i slumskolorna. Det är svårt men ska bli väldigt roligt.
